Vihdoin perillä! Äntligen framme! 

Vihdoin perillä! Äntligen framme! 

Rulla neråt för att läsa samma på svenska ?

 Naapurin tyttö Shamira on niin söpö! Grannflickan Shamira är såå söt!



Tuntuu uskomattomalta, mutta olemme vihdoin perillä Mufindissa! Tällä viikolla asetumme aloilleen ja tutustumme kyläläisiin, lastenkylän työntekiöihin ja totuttelemme jälleen täällä elämiseen.
Matka Mufindiin oli pitkä, matkustimme kolme päivää ja pysähdyimme yhden yön Iringassa, jonne matkustimme 500km bussilla pääkaupungista. Bussimatka sujui hyvin, vaikka olinkin aika varma että kuolemme. Ennen lähtöä kuski tuli tervehtimään meitä, kahta valkoista matkalaista, kertoen meille työhistoriansa bussikuskina ja toivottaen meidät tervetulleeksi Afrikkaan!

   
 Meidän koti täällä. Vårt hem här.



Tässä on meidän koti seuraavat kolme viikkoa. Asumme n. 1,5 km lastenkylästä, jossa sijaitsee kuusi lastenkotia ja vierasmajat. Host-babamme Isaya ja mama Viki ovat pitäneet meistä erittäin hyvää huolta, ja tämä heidän kotinsa on todella hieno olosuhteet huomioon ottaen. Minulla ja Helillä on omat huoneet, joten arvelen, että muu perhe asuu aika tiiviisti meidän vierailun aikana. Täällä asuu myös neljä perheen kuudesta lapsesta ja yksi lapsenlapsi. Meillä on lattia, peltikatto ja kaikki tarvitsevamme, tosin minun huoneesta puuttuu välikatto ja ikkunassa on käden kokoinen reikä, joten täällä käy pieni tuulenvire! Ulkohuussi on kolo lattiassa ja peseydymme vatimeiningillä, mutta meillä on kuitenkin kaikki hyvin. Olemme syöneet lähinnä ugalia, papuja, riisiä ja chichaa, eli jotain keitettyä salaattia.

  
Olen herätellyt toivoa, että saisin matkan aikana ostettua afrikkalaisen rummun. En todellakaan osaa sitä soittaa, mutta nyt jos koskaan olisi hyvä hetki harjoitella. Lauantai-iltana baba Isaya vei meidät kävelykierrokselle, ja uskaltauduin kysyä jos baba tietäisi rummuntekijää kylältä. Vastaus tuli nopeasti, kun baba osoitti viiden metrin päässä seisovaa miestä ja kertoi miehen isän olevan kylän rummuntekijä. Hetken päästä luoksemme käveli vanha mies, jota tervehdimme lievästi kumartaen ja sanoen kunnioittavasti “Shikamoo”. Eikä turhaan, sillä kyseessä oli kyläpäällikön oikea käsi, eli yksi tämän kylän arvovaltaisimmista miehistä. Piirtelimme hetken hiekkaan rummun kokoa ja rummuntekijä kertoi lähtevänsä etsimään sopivia nahkoja rumpuuni. Prosessissa kestää jonkin aikaa, nahkojen on mm. kuivuttava kaksi päivää ja rumpuni on valmis lähiviikkoine. Vuohiparkaa, mutta sellaista elämä täällä on! 
Olen nyt makoillut yli vuorokauden kuumeessa ja mahataudissa ja Daktari Leena tuli eilen illalla käymään ja toi lääkkeitä, ja alan pian olemaan jo voiton puolella! Leena on paikallinen lääkäri ja hänen kanssaan työskentelemme täällä. Rakas Joelini kotona oli sitä mieltä että en saa laittaa suuhuni mitä hyvänsä, mutta kun täällä ei oikein voi kieltäytyäkään, vaikka ruoka olisikin vähän kummallista. Leenalla on nyt vieraita täällä, nimittäin kuvaustiimi joka tekee dokumenttia hänen työstään, sekä lastenkylästä! Pikkuhiljaa alamme availemaan ja pakkailemaan äitiyspakkauksia, ja saamme aloittaa työnteon!

Tervetuloa seuraamaan matkaamme, karibuni! ?
Äntligen här!



Så kommer det en dag som vi väntat på i nästan två år. Äntligen framme i Mufindi! 
Denna vecka kommer vi att ta det lungt, lära känna människorna i byn och anpassa oss med allt omkring oss. 
Resan till Tanzania var lång, vi reste i tre dagar och sov en natt halvvägs. Vi tog buss från Dar es salaam, och trots att jag var ganska säker på att vi kommer att dö gick bussresan riktigt bra. Innan vi åkte iväg på vår 500km långa resa kom busschauffören och presenterade sig, berättade hans arbetshistoria och välkomnade två knallvita resenärer till Afrika!
På bilden ovan ser ni vårt hem för tre veckor framåt, varefter vi flyttar till volontärhemmet för resten av tiden. Vi bor ca 1,5 km från barnhemsbyn i ett helt vanligt hem. Vår hostbaba Isaya och hostmama Viki har varit aldeles underbara. Här bor också 4 av deras 6 barn och ett barnbarn, som morföräldrarna tar hand om. Vi har båda egna rum så jag antar att resten av familjen trängs på grund av oss. I mitt rum finns inget mellantak och fönstret är sönder så det blåser en hel del in, lite korsdrag men annars är det riktigt bra! Wc:n är ett mörkt hål i golvet och jag har fortfarande inte vågat titta hur djupt det är och finns det någo djur eller annat levande i Mordor. Brevid utedassen finns ett utrymme för att bada, lite samma princip som att tvätta sig i en finländsk bastu! Mama bär vatten från brunnen så vi har inte vågat be om bad mer än en gång hittills. Wetvipes och torrshampo är super bra att ha! 

Vi har det riktigt bra här.
Jag har hoppats på att få skaffa en riktig afrikansk trumma, nu när jag är en gång här. Jag älskar trummor, rytmer och afrikans musik så otroligt mycket, och jag vet verkligen inte hur man spelar djembe men jag har ju tid att lära mig nu, plus att här finns många potentiella lärare! I vår by hör man sång och musik konstant, här finns två olika kyrkor så på lördag och söndag hörde vi afrikansk gospel dygnet runt! 
På lördag när vi hade precis anlänt tog baba Isaya oss på en tur runt i byn och jag passade på att fråga om han känner någon som gör trummor. Svaret kom som en blixt från ovan och han pekade på en man som stod fem meter från oss och sade att hans pappa är trummakaren i byn. Efter nån minut anlände en gammal man till oss och vi bugade och sade “Shikamoo”, det gör man till riktigt gamla människor här, och typ alla som är 10 år äldre än dig själv och andra högt respekterade folk som t.ex läkare. Vi bugade inte i onödan eftersom det visade sig att vi talar med byahövdingens högra hand, så en av dom mest respekterade människorna i hela byn. Vi kom överens om att han börjat leta efter passliga skinn för min trumma, och berättade att skinnen måste torka i två dagar och att processen är ganska lång. Men jag ska få min trumma inom de närmaste veckorna! Stackars lilla get, men sånt är livet här. 

Nu har jag luggit snart i ett dygn i min säng i feber och magsjuka. Igår kväll kom “daktari Leena” på besök, hon som vi ska alltså arbeta med här. Jag fick medicin och börjar va på fötterna småningom men det svindlar fortfarande och jag har vätskebrist. Min kära Joel hemmahemma var skitsur över varför jag äter all mat som man lagar framför näsan på mig. Det bara går inte att tacka nej även om maten skulle se hur skumt ut som hellst! Hittills har vi ätit ugali, typ majssörja som lokala äter varje dag, bönor, ägg, och chicha, de e någolunda kokt sallad. Igår hade Mama Viki gjort chipsi mayay, min favorit lokalmat i Tanzania. De e typ stekt potatis och ägg. Så kunde jag ju naturligtvis inte äta något. Leena har gäster nu som bäst, här är ett kamerateam som gör dokumentär om hennes karriär i Tanzania samt om barnhemsbyn! Småningom ska vi börja öppna och laga ihop mammalådor och börja med jobbet! 
Följa gärna med, karibuni! ?

Share on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterEmail this to someone

Lähetä kommentti

Your email address will not be published. Required fields are marked *